Efter
nyår hade jag beställt tid hos en specialist gällande Alfons hjärta och då ta
ett nytt ultraljud. Fösta ultraljudet gjordes i samband med hans undersökningar
i juni gällande örat och det visade då att blåsljudet inte behövdes
medicineras. Men som många vet blev Alfons i höstas väldigt dålig och fick
hjärtsvikt. Medicin sattes in och Alfons är pigg och glad igen. Men för
att veta statusen på hjärtat var ett nytt ultraljud ett faktum.
Alfons
skötte sig som vanligt exemplariskt. Blåsljudet hade blivit en aningen större
men ingen ”katastrof”. Mitt stora dilemma i det hela har varit detta med
medicinering. Hur mycket mediciner ska man ge en hund? När är det stopp? Hur
vet jag egentligen hur Alfons mår av alla medicinerna? Självklart ser jag hans
”yttre form” och det han visar upp för mig. Men statusen på organen är en
helt annan femma. Därför, som vanligt, frågade jag om mängden mediciner som
Alfons äter. Vad innebär en låg respektive hög dos? Vad jag förstod står Alfons
på en ”normal” dos och är inget att oroa sig för i nuläget. Jag frågade också
hur jag nu ska följa upp Alfons och hans ”inre status”. Gällande hjärtat var
rekommendationen att ta ett nytt ultraljud ca en gång i halvåret. Sedan innan
har jag beslutat att ta blodprover en gång om året på bl.a. lever och njurar
för att lunga min oro.
Igår,
fredag, var det då återbesök i Ystad. Förra tillfället, i december, var Alfons
plåtar på lungorna inte 100, en marginell förbättring men som sagt inte bra därav gårdagens återbesök.
Alfons har däremot varit hur pigg som helst. Följt med på våra upptåg utan
problem. Har bra andningsfrekvens o.s.v. Dock ska det poängteras att gå i regn
är då under hans värdighet och jag står inte så högt i rang när jag tvingar ut
honom i detta väder J
Jag
har, som ni har läst ovan, funderat mycket med känslan – när är det stopp?!? I vecka tog jag beslutet att oavsett resultatet
av en ev. lungröntgen ska Alfons inte gå på fler mediciner. Det han visar för
mig är att han mår bra. Alfons går mot sin 12:e födelsedag, och tro mig jag
hoppas på många fler, men samtidigt måste jag vara realistisk och sätta Alfons
först. Han ska leva för sin skull, sin värdighet – inte för min (vår). Oavsett
när våra djur måste vandra vidare gör det ont och tårarna bränner av bara
tanken att aldrig mer känna, lukta, prata och umgås med våra små hjärtan. Det
gör ont och så ska det vara – får vara. Då har vi tillsammans satt spår och
skapat fina minnen. Men det är min skyldighet att som ägare ge mitt djur ett
värdigt slut. Men att veta när detta är, ja det är ett rent helvete, enligt
mig. Mitt beslut är tagit vad gäller medicinering. Nu är det Alfons som
får visa mig när han, mentalt och fysiskt är redo att lämna jordelivet. Ångesten
griper tag i en, tårarna bränner och många gånger rinner de längst kinden av
bara tanken, men vi ska alla den vägen vandra – men för nu, försöker vi att lägga
tråkigheterna åt sidan och njuta av nuet – för JUST NU – mår han bra och det
känns som att vi kommer få många fina stunder tillsammans framöver <3
Må
väl och njut av varandra!
Ps:
Ni har kanske redan listat ut att, tillsammans med veterinären, vad hon kunde se,
känna, lyssna samt av vad jag berättade hur Alfons mår och min inställning
gällande fler mediciner tog vi beslutet att inte röntga honom.
Mitt <3
