Jag har ett tag funderat på att skriva några rader om
”snöret” mellan hund och person som många ser rött bara det nämns –
flexikopplet – himmelrike eller helvete?!? Inte det märkvärdigaste inlägget
kanske men ja, det måste ut så jag kan sluta tänka på det på mina promenader ;)
Jag kan enbart relatera till egna erfarenheter kring ämnet ni
har kanske andra erfarenheter i ämnet. Under mina första år som hundägare fick
jag vibbar att detta pensionärssnöre/”lathundskoppel” är verkligen inget att ha
på sin hund om man är en ”seriös” hundförare, varken när man ska träna eller gå
vardagspromenader. Lite av en ”tabu-känlsa” att använda helt enkelt.
Visst har flexikopplet kommit in även i min värld under åren
men då vid tillfällen när som ex. skogspromenader om hundarna inte fått vara
lösa o.s.v. Men efter att ha haft
konflikter med Ådi i många år om hur man ska gå i koppel har jag gett upp eller
ja, jag tog till lösningen som inte var tänkbar i början av mina hundår –
flexikopplet.
Lite bakgrund: Ådi har, sedan han var valp, hatat allt som
heter sele, halsband, koppel, täcke – ja, allt. Han gick först på två ben när
vi koppeltränade – dragandes. Sen på tre ben med den fjärde tassen kliande på
halsbandet – dragandes. Jag har under åren kört, om inte alla så nästan alla
metoder som man fått tips om. Jag har efter åren gett vika och för att slippa
konflikter under varje promenad har han fått gå med sträckt koppel med lite
drag i, dock inget stressande (vilket det var i början). Om han har gått upp i
stress har han fått gå bredvid på kommando men hur kul är det på en skala 1-10,
varken för honom eller för mig. Då han även ibland har problem med hundmöten
har konflikten med kopplet gjort att hela hunden typ har exploderat vid
hundmötet och släppt ut all frustration.
Men nu, eller ja sedan ett bra tag tillbaka, har vi gått i
flexikoppel och jag har en helt annan hund (och han har en helt annan matte).
Han sköter sig exemplariskt. Ådi är en hund som vill pendla dessa metrar
framför mig (likadant när han är lös). Han är alltså inte en hund, som jag har
trott, skulle dra oavsett kopplets längd. Han är väldigt lyhörd när vi är ute
och går. Stannar jag, stannar han. Minsta vink och han vänder och kommer in
till mig. Ingen stress och inga konflikter. Visst kan hundmöten fortfarande
vara ett ”ämne” och då framförallt hemmavid. Men han lyssnar bättre och kan
bibehålla kontakten på ett helt annat sätt. Framförallt ”släpper” han
situationen mycket snabbare. Så för oss
har flexikopplet varit himmelriket och som vi skulle ha tagit till mycket
tidigare!
Visst kan jag hålla med om att flexikoppel och kurs/träning kanske
inte är den optimala lösningen. Dels för att man sällan har nytta för alla
dessa metrar som flexikopplet besitter men även för att det är klumpigt och
stort att ha i handen när man tränar. Det är tillräckligt att hålla koll på
ändå med positioner, belöningar, våra signaler, hundens signaler o.s.v. Men att
använda det i vardagen – absolut.
Däremot krävs det att man vet vad man har i kopplet. En hund
som flänger hit och än dit i stress och har noll kontakt med ägaren är inte
flexikopplet den första och bästa lösningen.
För faktum är den, att ju fler metrar du ger hunden desto större utrymme
får den och med frihet kommer ansvar, både för hunden och för oss som håller i
kopplet. Ingen skam ska falla för flexikopplets vara. Det har många fördelar
och kan t.o.m. vara lösningen på ett problem. Har du en hund där kontakten är
bra ser jag nästintill enbart fördelar med att ha ett flexikoppel om
promenadrundorna bjuder på ytor där hunden får lite mer space att röra sig på.
