tisdag 19 juli 2016

Kort men naggandes underbar!

ÄNTLIGEN - efter att i veckor endast ha gått smårundor med pojkarna, dels p.g.a. Alfons sjukdomstillstånd men även p.g.a. min hälsporre som har spökat rejält sedan februari, har de korta rundorna här hemmavid varit välbesökta och blivit väldigt tråkiga att gå. Ådi har med alla medel försökt att leda oss på våra vanliga långrundor men tyvärr, ibland är livet tråkigt. Men idag var det äntligen dags att återigen gå i skogen. Inte för att det blev någon direkt långrunda idag heller men tillräckligt lång för att känna att det var lönt att köra ut dit. Behöver jag skriva att pojkarna blev överlyckliga, speciellt Ådi :) 

Balsam för själen - inner peace!



Efter lite om och men i höstas (2015) så blev det beslutat att klubben skulle lägga om gräset på träningsplanen där agilityn "håller till" på klubben. I början av april var det då äntligen dags och det gick över förväntan att rulla ut gräset (förarbetet som krävdes hade klubben hyrt in folk för att göra). Vi började rulla ut gräset på fredagskvällen och på lördag (tidig) eftermiddag var allt klart. Det går fort när vi är många som hjälps åt. I förra veckan var det dags att flytta tillbaka alla agilityhinderna som under våren har stått på den stora appellplanen. Tyvärr kunde jag inte hjälpa till med allt bärande då det skedde i onsdags (Alfons blev opererad). Men eftersom att vi idag gick i skogen runt klubben blev det naturligt att vi kikade till den nya träningsplanen :) 

Längst till vänster kan ni se hur planen såg ut innan allt arbete sattes igång - välbehövligt m. nytt gräs Sidan om (tre småfoto) arbetet är igång
Längst till höger är från dagens titt - stor skillnad - Vacker syn :)


Nu är pojkarna nöjda, först skogsturen  och sen har de fått vars ett av favoritbenen, maten är på G - grillad kyckling m. nypotatis i ugn och snart är det Allsång på Skansen - semesterlivet é allt gött!


Take Care!

måndag 18 juli 2016

Dagarna efter och en aning lite till :)

Då är vi inne på femte dagen efter visiten på Malmö Djursjukhus. Än väntar jag på att veterinären ska återkomma gällande återbesöken samt att jag ska kunna ställa mina funderingar. Jag ringde dit i torsdag för att få en tid. Fick då veta att veterinären som opererade Alfons inte har någon tid som passar vårt återbesök inom tidsramen 10-14 dagar. Hon ville då boka in mig hos en annan veterinär men det sa jag nej till. För mig är det en självklarhet att Alfons ska träffa samma veterinär som är insatt i hans sjukdomshistorik och som opererade honom. Ådi har jag mer överseende med att det blir en annan veterinär då det ligger en "vanlig" öroninflammation bakom och inte som i Alfons fall. Självklart vill jag dessutom ha dessa två återbesök samtidigt. Ska jag få en "ny" veterinär kan jag likväl gå i Ystad eller hos någon veterinär som är mer närliggande alt. mer personliga. Men vi får se, hör jag inget idag ska jag ringa dit imorgon fm. 

Alfons äter sina mediciner utan problem. Rensning av öronen är kanske ingen hit men han står ut - hitintills i alla fall. Kortisonet kunde ge "biverkningar" så som ökad tröst = ökat behov av att kissa och ökad hunger. Tur i oturen skedde op nu. De två första dagarna jobbade vi båda två men sen är det semestertime i fem veckor och måtte allt bli bra under dessa veckor. Eftersom att jag inte hade någon direkt koll på om Alfons var i behov av fler kisstillfälle hade jag självklart, ödmjuk och omtänksam matte, donat och fixat med snälla kollegor så jag kunde kompa ut lite då och då (ca 2 timmar mellan kissetillfällena) under dagen för att köra hem så pojkarna snabbt kunde ut i trädgården. När jag kom hem sista gången trodde Alfons att det var ett skämt. Vaddå kissa? Det har jag gjort vid många tillfällen idag att blåsan är helt tom. Där fick jag för att ha fixat och trixat med jobbet för hans skull :) Dagen efter blev det som vanligt, en gång som jag körde hem med tre timmars mellanrum. Nu är vi som sagt hemma mer eller mindre hela tiden, så vill han ut är det bara att säga till. Men än har inte visat något större behov av varken det eller ökat vätskeintag. Däremot är han hungrig konstant. Som tur är får de mat tre gånger om dagen så han behöver inte gå många timmar mellan varje måltid. 

Ådi får all sin medicin via droppar. Det var lite trix med att få ut örondropparna eftersom att de första märket som var utskrivit inte finns att få tag på i hela Sverige. Apoteket ringde in för att få ett nytt recept utskrivet, vilket dröjde till dagen efter. Snäll som Roger är gick han dit dagen efter men tro inte där var något recept inlagt. Klydd igen med att vi var tvungna att ringa till Djursjukhuset för att be om receptet ytterligare en gång. Eftersom att vi inte visst hur lång tid det skulle ta fick Roger köra hem med tanke på att Alfons kanske behövde gå ut. Under eftermiddagen fick vi besked på att det nytt var inlagt så det var bara att bege sig till Apoteket för att äntligen kunna hämta ut dropparna. Ådi hälsar dock att dropparna gärna hade fått stanna på Apoteket. Att först ha öronrens och efter ca 30 min få droppar i öronen är helt onödigt, enligt honom. Jag vet inte hur han bär sig åt för han kniper med öronen så det är svårt att hitta "rätt" i dessa små små gångar. Dessutom är det väldigt viktigt att skaka ordentligt på huvudet innan jag har torkat klart hälsar Ådi = öronrens överallt men vi blir duktigare och duktigare. Fem droppar i vardera öra två gånger om dagen är ordinationen. Men hur man kan räkna dessa droppar så det blir exakt fem när man inte ens ser pipen, eftersom att den är riktad ner mot hörselgången. Detta är för mig omöjligt men vi jobbar på även med detta. 

Vet inte om det syns men pälsen runt örat är en aning blöt :)


För övrigt är alla pojkarna pigga och glada. Bilbo tycker det är superduber med medicinering, har en väldigt positiv attityd till detta, för alla får ju gottor efteråt, även han som "bara" har varit publik :) Det är inte enbart vid medicineringen som Bilbo är först framme utan det gäller vid alla matsituationer...

Jag övervakar här nerifrån husse. Gärna lite extra i skålen till vänster - precis min skål <3


Marie som vi går till på rehab ringde upp lite snabbt efter att jag hade sökt henne (fick ju inte tag i veterinären). Jag undrade mest om det är ok att sätta igång grabbarna (framförallt Alfons då) trots medicineringen. Alfons har haft strikt vila väldigt många veckor nu och jag ville mest bara förhöra mig så jag inte gör något dumt i det hela. Med "sätta igång" menar jag inte träning utan utöka våra promenader. Marie ansåg att vi skulle vänta i en fem dagar. Under dessa dagar har det blivit mycket mys... 

Inte utan mitt tuggben :)

Kli på magen tack...


Efter fem dagar har penicillinet börjat verka ordentligt och nu är alltså dagen D kommen, vilket är uppskattat :) Nu håller vi bara tummar och tassar för att Alfons inte ska visa några av de gamla symtomen!

Det var länge sedan vi gick mellan fälten...



Lyckliga pojkar <3

Majsen har växt en aning...


För övrigt njuter vi av semestern! Det fick bli en tur ner till Street Market i fredags. Pojkarna var med då jag inte vill lämna dem mer än nödvändigt. Eftersom att jag inte direkt är för att att ha med hundar i dessa trånga miljöer tog vi med vagnen. Vi gick ett varv sedan satte vi oss i parken en liten stund njöt av den goda maten. Vi brukar i vanliga fall göra våra middagsbesök där under denna vecka men eftersom att Alfons har haft en tuff vecka har vi fått prioritera annorlunda. Roger har dock handlat hem mat under veckan, inte samma feeling som att stå på torget och äta men det duger gott och vi har fått göra det bästa av situationen helt enkelt. 



  

Mys i parken <3






Imorse gick Hondan igenom besiktningen prickfritt *tummen upp* och lite senare i eftermiddag ska jag, förhoppningvis, slutföra rotfyllningen som jag har brottats med under våren. Mindre roligt men skönt att få ett slut på det. 

Nu ska jag njuta av delikatessen...

Tills nästa gång... 
Take Care!


onsdag 13 juli 2016

Öroninflammation X 2

Ja då var det time att styra Hondan mot Malmö igen och för en visit på djursjukhuset. Eftersom att Alfons inte har visat några direkta symptom på öroninflammation mer än lite huvudskakningar då och då valde jag att även få en tid till Ådi på morgonen eftersom att han också har haft lite huvudskakningar "då och då". Inget hängande med öra, inget klet eller smuts, inget frenetiskt kliande dock minimal rodnad vid något tillfälle men som har gått över. Väl där blev Alfons inskriven vid 8-tiden och Ådi hade sitt veterinärbesök kl 08:30. 

Ådi: Han var inte direkt glad i undersökningen. Det gjorde ont :( Han gnydde och skrek till vid en massa tillfällen. Han hade inte någon direkt smuts, men röd och känslig i skinnet så han började blöda lite. Det "smuts" som hon fick ut såg ut som vax. Dock blev det ändå provtagning och analysering eftersom att han var så känslig och hon kunde inte se trumhinnan på ena örat. Jodå - Ådi hade både bakterier och svamp. Vad har jag lärt mig av detta - jo de kan visst ha öroninflammation utan några större symptom. Skönt att jag gick på min magkänsla och fick tid för Ådi med. Han ska nu gå på öronrens och antibiotika - återbesök om ca 2 veckor så får vi se om det blir fortsatt behandling eller öroninflammationen har gett med sig. 

Alfons: Han var först bokad till ultraljud vid 10:30 men eftersom att de fick en lucka blev han undersökt nästan direkt när jag hade lämnat in honom. Jag fick också beskedet innan Ådis undersökning var klar. Hans blåsljud är väldigt litet och beror på att klaffarna är lite för tjocka. I dagens läge påverkar det inte honom alls och det är rätt vanligt att småraser får blåsljud då de blir äldre. Men det är väl delade meningar om man säger "åldersblåsljud eller inte" :) Blåsljudet påverkade med andra ord inte sövningen. Veterinären ringde redan vid 12:30 men eftersom de ville att han skulle vakna ordentligt kunde jag inte hämta honom förrän vid 14:30. Operationen gick bra. Alfons vätska var "flytande" och inte tjock och/eller kletig, vilket är bra samt lätt att spola rent. Han hade lite bakterier som ska skickas på analys som tar 7-10 dagar. Tills dess ska han gå på öronrens, kortison samt penicillin - återbesök om ca 10 dagar. 

Rakad under magen för ultraljud och förband där kanylen har suttit - mitt lilla <3

En trött Alfons <3


Nu hoppas jag innerligt att Ådis öroninflammation ger med sig och håller sig borta! Jag hoppas också innerligt att det var öroninflammationen som bidrog till Alfons smärta och att han nu kryar på sig och blir sitt gamla jag igen. Om inte står vi på ruta ett igen :/ Jag frågade också om man inte kan se att Alfons hade öroninflammation med instrument men tydligen inte alltid om trumhinnan är "hel och fin". Med andra ord hade nog inte Alfons öroninflammation upptäckts utan en CT-röntgen och nu i efterhand stör jag mig på att jag inte gjorde den i från första början. Jag ville ju inte söva honom i första taget och det var inte ens tal om någon öroninflammation eller något annat förutom nacke - rygg och skalle - muskelärt, skelett eller nerver. 

Under väntans tid blev det ett besök på Hornbach för att handla in en ny skruvdragare så vi äntligen kan få upp vårt staket. Ådi och Bilbo var med inne och övervakade från vagnen :) 



Sen styrde vi mot familjen Olsson för ett besök. Vi ses inte varje dag direkt. Det var kul att träffas, snacka och få se hur "stora" tjejerna har blivit. En liten promenad blev det med och töserna höll i pojkarna under största delen. Båda parter skötte sig galant :) 




När det väl var dags att åter bege sig till Malmö Djursjukhus satt jag fast på motorvägen i 35-40 minuter. En olycka? Icke (vilket egentligen är bra) utan p.g.a. ett vägarbete (på vägen till familjen Olsson tog det ca 10 min att passera). Hur i helvete kan man planera in ett vägarbete under semestermånadernas högtid som stänger av en fil i båda riktningarna. Lägg då till att när jag ÄNTLIGEN såg slutet - ca 10-15 bilar framför mig, slår de ihop skyltarna och båda filerna öppnades  igen - kan man bli mer trött? 



Oturen fortsatte sedan. Väl framme var det för varmt för att ha Ådi och Bilbo i bilen en längre tid. Där vimlar inte direkt av skuggplatser heller - typ en som självklart var upptagen. Det brukar gå hyfsat snabbt att hämta men just idag satt jag i över 30 minuter. 30 minuter i en miljö som är rätt påfrestande och p.g.a. stressen att jag var försenad glömde jag belöningsgodiset i bilen. Bilbo var med andra ord laddad till 1000 och när Alfons väl kom ut. Då skulle han självklart visa för honom att han är störst, bäst och vackrast. Med mindre trevlig stämning mellan pojkarna lämnade vi byggnaden för att sätta de två yngsta i bilen medan jag och Alfons snabbt gick in och betalade för öronrenset som jag bett personalen att plocka fram till mig medan jag gick ut till bilen. När vi kom ut igen och jag skulle sätta Alfons i bilen, gjorde vår ritual, var allt som normalt igen. Vilket nog inte någon inne i lokalen hade vågat satsa sina pengar på :) Men jag känner min flock och jag vet vad som fungerar och inte fungerar. 

Tuff miljö...


Efteråt körde vi lite snabbt ner till båten för att gratta mamma på hennes födelsedag <3 Sedan styrdes bilen hemåt igen efter en lång men bra dag! 

Alla kvitton är nu inrapporterade till Agria. Vi håller tummar och tassar att de ersätter varje krona för denna vecka har inte varit direkt gratis och "snäll" mot plånboken! Men vad gör man inte för sina små liv <3 

Nu blir det lite tv-tittande innan sängen kallar. Två jobbdagar kvar sedan en välbehövlig semestervecka!

Tills nästa gång...
Ta in energin från solens strålar!

måndag 11 juli 2016

Alfons CT-röntgen

Då var dagen kommen. Hondan styrdes mot Malmö vid sju tiden och under resan dit rann tårarna längs kinderna mer än vid ett tillfälle. Frustrerad över maktlösheten som råder, att inte ha kontroll, oron över att Alfons skulle sövas och vad undersökningen skulle visa var (är) mentalt tungt :( 

Väl i Malmö och efter en liten kissrunda kom vi hyfsat snabbt in. Vi pratade lite om hur Alfons mått sedan förra gången vi sågs. Veterinären frågande bl.a. om Alfons för övrigt är frisk och det enda jag har tjatat om är att han är 11 år, har ett litet "åldersblåsljud" på hjärtat och har vid tillfällen haft svårt att vakna då han fått lugnande medel. Detta oavsett med vem jag har pratat med. Hon ställde sig lite undrande till att man kallade det åldersblåsljud. Frågan gällande ultraljud kom upp och tanken är att Alfons ska genomgå en undersökning men eftersom att veterinärerna tidigare inte har varit så värst bekymrade och Alfons har varit pigg (förutom nu då) är det, tyvärr, en sak som hela tiden har skjutits framåt. Men idag fick jag då veta att hundar brukar inte visa några tecken på att de är dåliga förrän det handlar det kritiska tillståndet hjärtsvikt (grrr). Om någon bara hade talat om för mig vikten av att genomsöka hans blåsljud och inte bara säga att det är något jag kan göra längre fram om jag vill veta exakt hur stort/litet det är, hade ultraljudet varit gjort för länge sedan. Jag kunde förvisso få en tid idag på eftermiddagen till ultraljud med kontentan att CT-undersökningen flyttades fram.  Men nu var vi redan inne och låta Alfons sitta där i fler timmar i väntan på undersökningen, vilket han verkligen hatar, tyckte jag inte var något alternativ. Hade jag bara vetat hade jag lämnat honom senare på dagen. Den inre paniken, känslan som fanns när jag lämnade honom och alla tankar som for rundor - fy säger jag bara - återigen forsade tårarna :(

Undersökningen gick dock mycket fortare än vad jag trodde. Efter att Alfons var lämnad körde jag hem till Pia för lite frukost och pratstund. Tio över elva fick jag samtalet att Alfons hade vaknat. En grym lättnad. Undersökningen visade inga skador på rygg eller nacke. Dock såg hon att han hade en rejäl öroninflammation i mellanörat (hmm heter det så). Trumhinnan som i vanliga fall brukar spricka var intakt och förhoppningsvis är det trycket bakom som gör att Alfons visar smärta. Sen har han ont i ryggen men vad det beror på är fortfarande svårt att sia om. Men vi får börja med örat och se om det gör någon skillnad *hoppas hoppas*.

Så på onsdag styrs Hondan mot Malmö igen för ultraljud på hjärtat (vad veterinären kunde utläsa i journalen upplevde hon att det susade lite mer nu än vad det har gjort tidigare) för att sedan fixa till örat under narkos. De ska tömma örat på vätskan spola rent samt ta prover för att se om det är bakterier/ vad för bakterier och hur vi ska gå vidare med behandlingen. Ny oro över vad undersökningen ska visa och att han ska bli sövd. Bara han blir bra och sitt gamla pigga jag utan smärta är, all panik, alla tårar och känslor värt det <3 

Nu avslutas denna dag med soffmys, tv-tittande och tunga ögonlock. Tre jobbdagar kvar sedan semester i en vecka - ska bli skönt!


Tills nästa gång... 
Njut av solens strålar!

söndag 10 juli 2016

Dagen D och oron stiger...

Imorgon är dagen kommen som jag fasat för - Alfons ska genomgå sin CT-röntgen. Men jag får förlita mig på att de vet vad de gör och att de har 200% koll på att han har blåsljud på hjärtat, svårt att vakna vid tidigare tillfällen och är på väg mot sin 11:e födelsedag. Samtidigt hoppas jag att de verkligen hittar något som går att göra något åt. Annars har jag tuffa val att göra inom den närmaste framtiden. För att leva som vi gör nu är inget alternativ. Min hundar ska få vara hundar, sen om det innebär några år mindre hos mig ja, då är det något jag får ta. Min hund har iaf fått leva och vi har njutit av tiden som vi har fått tillsammans. Men nu håller vi tummar och tassar på att undersökningen ger ett positivt besked och en riktning på hur vi ska fortsätta Alfons rehab så han blir bra igen. 

Tankar kring det tuffa valet/valen:
Personligen har jag min linje klar vad jag vill och inte vill utsätta mina djur för när det kommer till en tuff situation. Var drar jag gränsen? När handlar jag för egenvinning eller för djurets välbefinnande? Att veta och sätta dessa gränser när djuret är friskt tror jag är viktigt. För mig gäller det att ha ett hum om frågan: "Hur mycket smärta är jag villig att utsätta mitt djur för och om jag utsätter mitt djur för denna smärta - hur ser oddsen ut för att den ska kunna leva ett normalt liv?" När den tuffa tiden och situationen sedan uppstår hoppas jag på att min magkänsla påminner mig om vad som är "rätt och fel" när mitt hjärta blöder och tankarna "slåss fram och tillbaka" gällande vilka beslut jag ska ta. Personligen hade jag nog vacklat om jag inte funderat på detta innan och risken att handla för egenvinning skull, i tron om att jag gjorde det för djuret bästa, hade nog varit rätt stor. Man tänker inte klart och vill gärna ha kvar sin älskade vän så länge som möjligt, vilket är fullkomligt normalt. Dessutom, om man lever med ett djur som successivt blir sämre tror jag att vi vänjer oss med faktumet och utan att veta sedan har svårare att sätta stopp och ta beslutet. Men som sagt detta är min personliga åsikt. Varje djurägare gör på sitt sätt så länge inte djuret utsätts för onödigt lidande. 

Men mitt i eländet finns det ljusglimtar. För ett tag sedan skrev jag om att det fanns lite saker som tyngde mitt inre och saker som ständiga påminde det dåliga samvetet. Nu har saker och ting ljusnat. Mitt fb-konto är öppnat igen sedan en tid tillbaka. Visst jag hade kunnat skaffa ett nytt konto med ny mailadress men eftersom jag ansåg att jag inte gjort något fel utan blivit utsatt för grejen som låg till grund för min avstängning, ville jag ha mitt konto tillbaka med alla foto, inlägg, grupper och vänner m.m. Fb-tummen har dock gett sig tillkänna men jag arbetar på att dennes tillvaro ska få mindre tid i mitt liv :) Det andra är att jag kan lägga vår maj-tävling (där jag var tävlingsledare) bakom mig. Det har varit en massa mailande med supporten som i sin tur har stått för kontakten med skk. Allt detta för att jag missade en liten bock i en ruta. Men men slutet gott allting gott. Detta var två tunga stenar som trillade från mina axlar. Sen har vi det dåliga samvetet.  Jag har under våren lagt sommarschemat på jobb, vilket blev klart i sista sekund av olika anledningar. Därefter var det dags för höstens schema att läggas som nu också är klart och inskickat till chefen för godkännande. Jag hoppas/tror inte att det är några problem så nu intar jag min fritid utan det dåliga samvetet som gnager, passande till sista jobbveckan innan jag får försmak på semesterlivet. Nästa vecka kommer även International Street Market till Ystad. Där kommer med all sannolikhet att inhandlas några av veckans middagar. Nu hoppas vi bara på fint väder, iaf på em/kvällen, vilket höjer mysfaktorn en aning :)

Lite foto från gårdagens griffonmys <3

Ådi spanar och jag försöker titta på tv/datorn...

Ådi myser i soffan...

Denna trötta herre, både sur för att hans skönhetssömn störs och nyfiken samtidigt, inte lätt. Dessutom fotar hans matte honom så det ser ut som vi har fått ailenbesök i soffan - dubbel surighetsfaktor på den :)


Tills nästa gång...
Ta vara på livets här och nu!