Kontinuerligt bloggande är nog inte riktigt min stil, iaf om man tittar på senaste inlägget *hahaha*
Hösten och vinter 2017 var tung för mig på ett personligt plan. Vinter och våren 2018 var ännu tyngre. Jag har och genomgår fortfarande en av mina tyngsta förluster i livet men jag kämpar på. Trots att du känner att du lever i en dimma, en värld som inte går att greppa - en ofattbar värld så går livet utanför vidare, som ingenting har hänt. Livet ställs med andra ord inte på paus utan tar en annan - ny - väg, en väg som man måste lära sig lev på/i/med/ och det är komplicerat, iaf för mig.
Pojkarna har mått bra och levt livet. Den sista månaden har vi dock haft lite otur.
Alfons har kämpat med värmen och hans andetag har blivit fler och kortare. Ett ultraljud gjordes och hans medicinering ändrades. Han tycker fortfarande att värmen är lite jobbig men hans andetag har blivit djupare och färre, vilket är ett plus. Det sorgliga är att där är inte så mycket mer att göra nästa gång Alfons visar dessa tecken. Jag lever och njuter av varje dag som jag får med honom <3
Ådi mår *peppar peppar ta i trä* bra <3 Lite tagen av värmen men det är vi alla :)
Bilbo däremot har otur just nu. Han har ett hål på hornhinnan som inte vill läka. Allt började i mars. Han kisade men just då hittades inget hål. Droppar och en kortisonspruta och han var symtomfri efter några dagar. Dock återkom symtomen efter ca en månad. Inget hål denna gång heller. Hem med enbart droppar då jag upplevde att Bilbo reagerade på kortisonsprutan. Dock blev det ingen förbättring och den tredje gången visade sig att ett hål hade uppstått på hornhinnan. Hem med nya droppar som heller inte hjälpte. Fjärde besöket slutade med i samma droppar + en kortisonspruta. Några dagar efter var vi hos ögonspecialisten. Behandling med bl.a. diamantborr. Samma droppar, nya droppar och smärtstillande tablett. Behandling var 6:e timme dygnet runt. Återbesök hos specialisten igår och tyvärr har det inte läkt. Hon gjorde rent i ögat och vi tog bort en sorts droppar. Nu är behandlingen bara med smärtstillande och återfuktande droppar samt smärtstillande i tablettform i några dagar. Återbesök på onsdag och då hoppas vi innerligt att det har läkt. Om inte, blir det operation som förhoppningvis leder till att hornhinnan läker <3
Även Nalle-maja har besökt veterinären. Hon har tappat i vikt och vi upplever att hon är konstant hungrig. Blodprover togs och alla visade bra värden. Min tanke är att ha koll på hennes vikt över sommaren. Fortsätter hon att gå ner får vi ta en funderade på att röntga/ultraljud för att se om där är någon tumör (veterinärens rekommendation). Hon är trots allt 17 år och har inte varit sjuk. Hon ska inte behöva genomgå en massa behandlingar m.m. Hon lever ett värdigt liv och hon ska få ett värdigt slut - vår lilla sessa <3
Men i allt elände finns det även ljus.
Under några år har planer och planering funnits för en ny familjemedlem med fyra tassar. Jag har tittat på och läst om lite olika raser. Besökt och pratat med kennlar och förra sommaren träffade jag Anna och Fredrik som har Sissarens Kennel (jaktcocker) och det kändes väldigt bra - "rätt". Sedan dess har jag stått i kö på en hanvalp och den 27 april föddes en kull med fem hanar och två tikar. Valparna har samma mamma som Mac som ägs av en vän till mig som jag har fått följa från valp till den ljuvliga hund han är idag. De fyra veckorna som jag fick vänta innan första titten i valplådan "live" kändes till en början väldigt långa men de gick fort och dagen var kommen. Nu är det mindre än två veckor innan han flyttar in. På självaste midsommarafton hämtar vi hem och välkomnar honom i vår flock - Tareq Taylor <3
På fotona är han 4 veckor
Tills nästa gång...
Må väl och ta tillvara på tiden tillsammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar