Då var dagen kommen. Hondan styrdes mot Malmö vid sju tiden och under resan dit rann tårarna längs kinderna mer än vid ett tillfälle. Frustrerad över maktlösheten som råder, att inte ha kontroll, oron över att Alfons skulle sövas och vad undersökningen skulle visa var (är) mentalt tungt :(
Väl i Malmö och efter en liten kissrunda kom vi hyfsat snabbt in. Vi pratade lite om hur Alfons mått sedan förra gången vi sågs. Veterinären frågande bl.a. om Alfons för övrigt är frisk och det enda jag har tjatat om är att han är 11 år, har ett litet "åldersblåsljud" på hjärtat och har vid tillfällen haft svårt att vakna då han fått lugnande medel. Detta oavsett med vem jag har pratat med. Hon ställde sig lite undrande till att man kallade det åldersblåsljud. Frågan gällande ultraljud kom upp och tanken är att Alfons ska genomgå en undersökning men eftersom att veterinärerna tidigare inte har varit så värst bekymrade och Alfons har varit pigg (förutom nu då) är det, tyvärr, en sak som hela tiden har skjutits framåt. Men idag fick jag då veta att hundar brukar inte visa några tecken på att de är dåliga förrän det handlar det kritiska tillståndet hjärtsvikt (grrr). Om någon bara hade talat om för mig vikten av att genomsöka hans blåsljud och inte bara säga att det är något jag kan göra längre fram om jag vill veta exakt hur stort/litet det är, hade ultraljudet varit gjort för länge sedan. Jag kunde förvisso få en tid idag på eftermiddagen till ultraljud med kontentan att CT-undersökningen flyttades fram. Men nu var vi redan inne och låta Alfons sitta där i fler timmar i väntan på undersökningen, vilket han verkligen hatar, tyckte jag inte var något alternativ. Hade jag bara vetat hade jag lämnat honom senare på dagen. Den inre paniken, känslan som fanns när jag lämnade honom och alla tankar som for rundor - fy säger jag bara - återigen forsade tårarna :(
Undersökningen gick dock mycket fortare än vad jag trodde. Efter att Alfons var lämnad körde jag hem till Pia för lite frukost och pratstund. Tio över elva fick jag samtalet att Alfons hade vaknat. En grym lättnad. Undersökningen visade inga skador på rygg eller nacke. Dock såg hon att han hade en rejäl öroninflammation i mellanörat (hmm heter det så). Trumhinnan som i vanliga fall brukar spricka var intakt och förhoppningsvis är det trycket bakom som gör att Alfons visar smärta. Sen har han ont i ryggen men vad det beror på är fortfarande svårt att sia om. Men vi får börja med örat och se om det gör någon skillnad *hoppas hoppas*.
Så på onsdag styrs Hondan mot Malmö igen för ultraljud på hjärtat (vad veterinären kunde utläsa i journalen upplevde hon att det susade lite mer nu än vad det har gjort tidigare) för att sedan fixa till örat under narkos. De ska tömma örat på vätskan spola rent samt ta prover för att se om det är bakterier/ vad för bakterier och hur vi ska gå vidare med behandlingen. Ny oro över vad undersökningen ska visa och att han ska bli sövd. Bara han blir bra och sitt gamla pigga jag utan smärta är, all panik, alla tårar och känslor värt det <3
Nu avslutas denna dag med soffmys, tv-tittande och tunga ögonlock. Tre jobbdagar kvar sedan semester i en vecka - ska bli skönt!
Tills nästa gång...
Njut av solens strålar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar